En omfattande ny studie av bevattning i Asien varnar för att många utvecklingsländer, utan större reformer och innovationer i hur vatten används för jordbruk, står inför politiskt riskabla utsikter att behöva importera mer än en fjärdedel av riset, vete och majs de kommer att behöva senast 2050.
Denna varning, tillsammans med relaterade prognoser och möjliga lösningar, visas i en rapport med titeln "Revitalizing Asia's Irrigation: To Sustainably Meet Tomorrow's Food Needs", som presenterades den 17 augusti vid 2009 World Water Week i Stockholm av International. Vattenförv altningsinstitutet (IWMI). IWMI, FAO och partnerforskare fick resultaten med hjälp av en datormodell som heter WATERSIM, som hjälper till att undersöka svåra avvägningar mellan livsmedelssäkerhet och miljön, särskilt i relation till vattenförsörjning.
Studien genomfördes av IWMI och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) tillsammans med forskare från partnerorganisationer med finansiering från Asian Development Bank (ADB). Den skisserar tre alternativ för att möta matbehoven för Asiens befolkning, som kommer att växa med en och en halv miljard människor under de kommande 40 åren. Den första är att importera stora mängder spannmål från andra regioner; den andra för att förbättra och utöka det regnfodrade jordbruket; och den tredje att fokusera på bevattnade jordbruksmarker.
"I kölvattnet av en stor global livsmedelskris 2007 och 2008 förväntas spannmålspriserna bli högre och mer volatila under de kommande åren", säger Colin Chartres, generaldirektör för IWMI, vars forskning stöds av den rådgivande gruppen för internationell jordbruksforskning (CGIAR)."Asiens efterfrågan på livsmedel och foder förväntas fördubblas till 2050. Att förlita sig på handel för att möta en stor del av denna efterfrågan kommer att lägga en enorm och politiskt ohållbar börda på ekonomierna i många utvecklingsländer. Det bästa alternativet för Asien ligger i att återuppliva dess enorma bevattningssystem, som står för 70 procent av världens totala bevattnade mark."
Asiatiskt jordbruk registrerade dramatiska framsteg under 1960- och 1970-talen genom en kombination av bevattning, förbättrade grödor och gödningsmedel. Den resulterande gröna revolutionen gjorde det möjligt att avvärja utbredd hunger och höja levnadsstandarden. Från 1970 till 1995 mer än fördubblades arealen under bevattning i Asien, enligt IWMI-FAO-rapporten, vilket gjorde detta till världens mest intensivt bevattnade kontinent.
"Idag blir alternativet att utöka bevattnat landområde i Asien för att föda en växande befolkning alltmer problematiskt på grund av land- eller vattenbegränsningar", förklarade Aditi Mukherji, IWMI-forskare och en av huvudförfattarna till rapporten.
För att möta den förväntade efterfrågan på spannmål till 2050 visar IWMI:s prognoser att vi med nuvarande trender för avkastningstillväxt skulle behöva öka mängden bevattnad jordbruksmark med 30 procent i Sydasien och 47 procent i Östasien. Utan ökad vattenproduktivitet skulle Sydasien behöva 57 procent mer vatten för konstbevattnat jordbruk och Östasien 70 procent mer. Med tanke på den rådande bristen på mark och vatten och växande vattenbehov i städerna är ett sådant scenario ohållbart. Detta pekar tydligt på ett behov av dramatiska ökningar av vattenproduktiviteten, vilket endast kan uppnås med en fullständig revitalisering av bevattningsinfrastruktur, förv altning och policy.
Scenarierna som presenteras i IWMI-FAO-rapporten tar inte hänsyn till klimatförändringarna, vilket sannolikt kommer att göra nederbörden mer oberäknelig och öka belastningen på redan översträckta bevattningssystem. Som ett resultat kan även studiens pessimistiska antaganden visa sig vara alltför optimistiska, enligt modelleringsexperter.
Förbättringspotentialen är särskilt stor i södra Asien, där mer än hälften av den skördade arealen bevattnas men skördarna är låga. Asien som helhet skulle kunna få så mycket som tre fjärdedelar av den extra mat som det kommer att behöva genom att förbättra prestandan för konstbevattnade grödor, och södra Asien skulle kunna tillfredsställa hela dess ytterligare efterfrågan.
"Ett annat alternativ är att flytta mer mark till regnfodrad jordbruk", sa Mukherji. "Men utrymmet för expansion är extremt begränsat."
I södra Asien, till exempel, är 94 procent av den mark som lämpar sig för jordbruk redan i produktion. Som en följd av detta skulle en betydande utbyggnad av regnfodrad jordbruk till stor del ske på bekostnad av ömtåliga marginalområden med höga miljökostnader i form av förlust av biologisk mångfald och utsläpp av växthusgaser.
I rapporten föreslår IWMI och FAO en omfattande och innovativ strategi för att förbättra prestandan för Asiens konstbevattnade jordbruk."Detta innebär en omfattande övergång från föråldrade modeller, teknologier och institutioner till ett mer ekonomiskt hållbart, serviceorienterat tillvägagångssätt", säger Thierry Facon, FAO:s seniora bevattningsexpert.
Nyckelelementet i strategin är att modernisera regionens storskaliga bevattningssystem, som byggdes för att förlita sig på ytvatten. Dessa system byggdes i stora delar av Asien på 1970- och 1980-talen och är för närvarande i dåligt skick. Eftersom spannmålspriserna sjönk under perioden med utbyggnad av infrastrukturen blev investeringar i bevattning mindre attraktiva. Dessutom diversifierade jordbruket sig mot högvärdiga grödor, såsom grönsaker och frukter, vilket krävde mer flexibla metoder för bevattning.
Ett nyligen genomfört projekt i Sri Lanka, som tar hänsyn till lärdomar från många års erfarenhet, erbjuder en modell för att förbättra bevattningshanteringen. Den kombinerar det bästa av traditionell och ny teknik i system som lok alt kallas "bytankkaskadsystem"."
En annan kritisk åtgärd är att selektivt stödja snarare än att motverka trenden mot enskilda bönders användning av billiga pumpar för att utvinna grundvatten för bevattning. I Indien ger uppskattningsvis 19 miljoner sådana pumpar vatten till mer än 60 procent av landets totala bevattnade yta. Sydasien som helhet använder cirka 250 kubikkilometer grundvatten årligen, vilket motsvarar nästan hälften av världens totala grundvattenanvändning.
"Regeringars oförmåga att reglera denna praxis ger upphov till skrämmande scenarier med överexploatering av grundvatten, vilket kan leda till regionala livsmedelskriser och omfattande social oro", säger Tushaar Shah från IWMI och en medförfattare till Rapportera. "Istället för att fördöma en sådan utbredd praxis bör regeringar aktivt stödja innovativa initiativ."
En annan viktig komponent i IWMI-FAO:s strategi är att involvera den privata sektorn mer aktivt i offentligt förv altade bevattningssystem. Positiva erfarenheter i Kina och på andra håll vittnar om potentialen i det tillvägagångssättet.
"Bevattnings- och vattensektorn har mer generellt direkta kopplingar till energi, handel, arbetskraft och andra sektorer som är avgörande för Asiens större politiska ekonomi", tillade Shah. "För att ta itu med utmaningarna med livsmedelssäkerhet och vattenförv altning måste vi se bortom bevattningssektorn för lösningar."
